Text

Hur blir den till, vår bild av omvärlden? Det handlar mindre om principer än om glimtar och sinnesstämningar. Frågan om verklighetsflykt grundar sig på övertygelsen att en verklighetsuppfattning är suverän. Om det var sant skulle ingen bli förtrollad av en bok, ingen skulle försöka efterlikna en filmkaraktär, inga berättelser inge hopp eller förtvivlan.

Jag tror att vi bygger våra världar av fragment och upphittade pusselbitar. Jag märker hur jag själv tar så starkt intryck av vad jag ser, hör och läser att de världarna blir lika verkliga som den värld jag fysiskt delar med andra människor. Dessutom har jag flera gånger haft nytta av lyckade missförstånd.

Till skillnad från barn har de flesta vuxna ett behov av att förklara sig, att ursäkta och söka giltighet för sina underliga skapelser. Kanske gör vi det för att vi blir oroliga när gränsen mellan dröm och vakenvärld blir otydlig.

Det är svårt att dra gränserna mellan varseblivning och inbillning. Vi saknar verktygen för att kunna identifiera gränserna, och jag tror inte heller att vi behöver dem. Vi lever i våra sinnesintryck, och i de rörelser som därav uppstår i huvudets mer eller mindre sorterade arkiv. Och vi längtar efter att bli övertygad av allt vildare påståenden.

Detta innebär också att det är i de berättelser vi skapar som våra liv över huvud taget blir meningsfulla. Jag samlar på byggmaterial för att konstruera min riktiga verklighet, och studerar hur de egenskaper jag har som människa öppnar och stänger dörrar för förståelsen.

Jag lånar en klok insikt från konstnären Tina Carlsson: Allt vi kommer överens om, är sant.