Det duger inte

Inget stipendium i år heller.  Jag hade hoppats så innerligt. Det hade varit en chans att ta nästa steg, att få göra något av glädje, intresse och nyfikenhet i stället för av stress och rädslan för att få slut på pengar.

Det är den senaste i en rad motgångar. Det blir svårt att glädjas åt mina vänner som får pengar och chanser att skapa. De gör jättebra saker. Jag borde ge upp. Jag känner hur jag driver längre och längre bort från vad jag upplever som "konstvärlden" där alla kollegor, alla diskussioner och framför allt pengar finns. Jag känner allt starkare att jag inte hör hemma där. Och jag har för lite självförtroende för att skapa en egen konstvärld. Jag skulle kunna göra så mycket, men jag hinner inte. Jag måste göra det jag får betalt för först.

Den riktiga Ludwig bryr sig inte om pengar eller berömmelse utan skapar bara fantastiska saker efter eget huvud. Men jag är inte han. Jag har inte varit den personen på länge. Jag går till ateljén varje dag men jag gör bara bilder åt andra och allt är bråttom. Jag hinner inte hämta andan. De korta stunder jag hade kunnat ägna åt egna påhitt förspiller jag.

Andra gör succé och får göra nya spännande saker. Jag halkar tillbaka till ruta ett hela tiden. Jag tar mig inte framåt, utvecklas inte, har inget utrymme att experimentera. Jag tycker synd om mig själv, förlorar mig i ovidkommande detaljer, sviker min övertygelse, längtar efter utbyte och inspiration, längtar efter att göra något nytt. Men jag har inga pengar, och följaktligen inget utrymme att experimentera eller skapa bara av lust.

Det här är ingenting konstigt och ingenting ovanligt. Andra har mycket mer att kämpa med. Andra är ensamma eller sjuka eller förtryckta. Jag har ingen rätt att beklaga mig.

Jag hade bara önskat att få andas ut en liten stund. Nu blir det inte så.

Varje dag kommer inte att vara så här. Nya ledtrådar kommer att dyka upp. Men idag är allt omöjligt.

 Du är sämst.  

Du är sämst.