Tröska min teckning

Nästan varje dag ägnar jag utan att vilja det en stund åt att skämmas för allt jag inte hunnit påbörja, genomföra och avsluta än. Och allt jag inte gör varje dag, exempelvis att ringa en kompis, laga mat, motionera, marknadsföra mig. Livet brukade inte leverera dagsfärska krav på det här sättet, men stressen gör mig känslig för omvärldens blandning av framgångsängslan och förhärdad desperation. Och jag misstänker att jag av olika anledningar drar mig undan mer än förut. Det är jävligt onödigt. Men lika lätt som det är att ge sig själv en extra spark i ansiktet, lika svårt är det att övertyga sig själv om att man duger. Att det är värt att fortsätta försöka. Att bara göra något litet, att skapa något som inte fanns där förut.

Den här jävla årstiden.  

 Husen vrängs mot sin avigsida, som så ofta i rötmånadens efterdyningar.  

Husen vrängs mot sin avigsida, som så ofta i rötmånadens efterdyningar.