Men ingenting tar slut, någonsin

Så året börjar i tilltagande takt skrynkla ihop sig och skrumpna bort, bland de mörkaste och mest brådskande av dagar. Oh well. Det har varit ett ganska kämpigt år, och jag har nog ägnat mer tid åt att beklaga mig än jag borde. Det är sådär, fortfarande ibland. Idén att jag skulle kunna, borde kunna vara oändligt tålmodig och tillitsfull. Aldrig tvivla på att det jag gör duger. Om det inte ser ut som om andra gör samma sak, är det för att de lyckas dölja det.

Jag är fortfarande vid liv, jag har fortfarande någon som älskar mig, jag är ännu inte helt utfattig och det dyker upp nya förfrågningar och uppdrag och tokiga idéer som ber om att förverkligas. Världen utanför är ovanligt skrämmande. Men glimtarna finns. Vi lever. Inget försök är förgäves. Det finns en mörklagd hamn. Just… keep… breathing.