En liten mörk saga på slutet

Jo förresten, jag gjorde just klart filmen från i fjol. Jag inbjöds av bandet Råd Kjetil Senza Testa och Mattias Alkberg att göra rörliga bilder till deras skiva Levande Död i Norra Norrland (som jag också gjorde omslaget till) De skulle spela på MADE-festivalen på Norrlandsoperan i Umeå och planerade som vanligt att låta sig skymmas av en filmduk. Nå, nog har jag fuskat ihop små animationer då och då. Kunde jag göra en halvtimmes film? Det kunde jag. 

Jag köpte en ny telefon och proppade den full med appar som kunde förvränga och förmörka det filmade materialet. Jag var ute efter något som man, om man inte är rädd för att bli nypt väldigt hårt, skulle kunna kalla för "abstrakt film". Det vill säga att det inte i första hand gäller att förklara för tittaren var vi befinner oss geografiskt, om det finns någon huvudperson (utom tittaren själv – see what I mean?) eller om vi här får följa en förståelig händelseutveckling med sensmoral. Den här sortens rörliga bilder följer känslostämningen, de försiggår inuti, och oron och ensamheten är påtagliga, snarast övermäktiga krafter.

Efter hand nöjde jag mig inte med lager på lager av ytstrukturer och drivande stillbilder, utan slogs av idén om en maskerad gestalt som, om det var en vanlig film med uttalad dramaturgi, skulle ha befunnit sig i utkanten av handlingen. Den är ingen huvudperson, utan den som hela tiden finns med strax bredvid, och desperat kämpar för sin ovidkommande överlevnad. För som sagt, den egentliga huvudpersonen i den här sortens film är du som tittar på den.

Jag och bandets representant hade också enats om att engagera en skådespelare för att delta som Den Redan Smittade, som genom att inte ha något att förlora utgör ett så mycket större hot. Efter att ha lyssnat på Mattias Alkbergs låttexter började jag höra en berättelse om en sönderfallande familj, och så småningom tog detta parallella tema form, om en sorts kamp mellan en kvinna och en man. (Om du råkar känna Mattias, så säg inte till honom att jag har skrivit det här, för jag vill gärna ha kvar alla mina tår.) Det var inte avsiktligt, men när den tolkningen blev möjlig, kände jag att den fördjupade den något röriga och dunkla filmberättelsen. Och därför begav jag mig djupare in i den leriga källaren…

Ungefär såpass mycket tror jag är lagom att säga om filmen innan du har sett den. Och se den får du göra precis nu: var så god!