Att få se ens bilder bli något nytt

Antingen vill man bli sedd genast. Eller så vill man bli ihågkommen. Antingen få leva i det ljusa färggranna nuet så länge som möjligt, eller få bli en klang som genljuder långt efteråt. Jag vet inte om det gäller alla människor, men jag misstänker att det gäller alla som skriver eller ritar, sjunger eller på annat sätt får bråka med idéer om att vara en skapande person. Att bli berömd kan vara praktiskt eftersom det ibland leder till fler roliga jobb och färre tråkiga (det är åtminstone avsikten, vad jag förstår). Du som skapar, vill du bli känd? För att bli sedd, kanske ihågkommen efter din död? Eller mest för att slippa ta ett hederligt arbete?

Kufar – Flying test

Jag vet inte vad jag själv skulle svara på de frågorna, och jag har hittills varit nöjd med det. Vad jag däremot känt tydligt är hur glad jag blir när mina bilder betyder något ordentligt för någon, att de är värdefulla, att de går att ha till någonting. Att teckningar och målningar som jag tillverkat blir en angelägenhet för någon annan ute i världen.

För det behöver verkligen inte vara så. De bilder som jag tycker borde finnas måste ingen annan känna omsorg för. Det är ingen rättighet att få dela upplevelser, bara tur.

Greetings from Umeå! av Richard Carlsson, Niklas Lögdal och Philip Calissendorff

Det här var långt tillbaka, i våras. Jag blev inbjuden av den smarta och ytterst vänliga Karin Danielsson Öberg att delta i ett projekt på Programmet för digital medieproduktion. Studenterna skulle få bläddra igenom min hemsida, hitta något de gillade och göra något nytt av det. Jag tyckte det var en väldigt bra idé och var väldigt nyfiken på vad resultatet skulle bli.  

Kufarna var ojämförligt mest populära. Många studenter såg dem som påhittiga men något oförsiktiga kaosagenter och lät dem färdas obehindrat mellan dimensioner, experimentera med olika färdmedel, erbjuda nya problemlösningar och hälsa välkommen till Umeå efter kollapsen.  

Kufar trotsar kvastfysiken av Pontus Andersson, Hanna Johansson, Anna N Axenstig, Victor Nilhwing och Irja Nybrand.

Jag tror fortfarande att det inte bara är den smickrande situationen som gläder mig. Det är väldigt roligt – och förvånande – att bilder jag har gjort kan tjäna som inspirationskällor för andra, yngre, betydligt kräsnare människor. Men jag anade också något annat i det, något som jag knappt får kläm på. Jag tror det är känslan av att innehållet i bilderna, själva idématerialet, är något vi kan dela på. Och att det är – ska vara – något föränderligt.

Kufstruction av Andreas Berglund, Felix Magnusson och Fredrik Stöckel.

Jag kan försöka kopiera verk av konstnärer jag beundrar, och med mycket möda kan det bli likt (men oftast när jag försökt händer något oförutsett under arbetet, som leder det åt ett annat håll). Jag kan försöka lära mig en stil.

Men något annat, och mycket roligare, är att använda (somliga skulle säga stjäla) samma idé. Anledningen till varför man gör en bild. Eller metoden för hur man kommer fram till hurdan bild man ska göra. Eller verktygen för att applicera färger och former på en yta. Eller att bara teckna mellan klockan tre och sju på morgonen, eller att sjunga medan man syr.

Kufar firar apokalypsen av Mattias Skalimowski.

Jag tror inte det är meningen att det här förfarandet att “skapa” något ska innebära full kontroll. Jag tror också att det egentligen handlar om att omforma och kombinera tankar och material. Vi “skapar” inte, allt finns redan, däremot sorterar vi om saker och sammanfogar andra hörn med varandra. Jag har sagt förut att det att göra konst handlar om att hantera det som inte går att hantera, och den ledtråden känns fortfarande varm. I skrivprojekt tillsammans med andra, där man turas om, har jag upplevt stark entusiasm eftersom det när man börjar arbeta redan finns ett bearbetat material att utgå från: färskt, rått, rader och stycken som inbjuder till en andra knådning. Här, ta mina saker, bygg om dem till nya saker. Alla får rita kufar, de är sina egna och låter oss skymta dem som hastigast.

Jag tror att jag själv lärt mig mycket genom fruktbara missförstånd, lyckosamt oinformerade omtolkningar. Vi kan aldrig helt förstå varandra. Men det innebär också att vi kan hjälpas åt att förstå.

När jag tänker på det, känns det som om det är hela grejen.