En liten mörk saga på slutet

Jo förresten, jag gjorde just klart filmen från i fjol. Jag inbjöds av bandet Råd Kjetil Senza Testa och Mattias Alkberg att göra rörliga bilder till deras skiva Levande Död i Norra Norrland (som jag också gjorde omslaget till) De skulle spela på MADE-festivalen på Norrlandsoperan i Umeå och planerade som vanligt att låta sig skymmas av en filmduk. Nå, nog har jag fuskat ihop små animationer då och då. Kunde jag göra en halvtimmes film? Det kunde jag. 

Jag köpte en ny telefon och proppade den full med appar som kunde förvränga och förmörka det filmade materialet. Jag var ute efter något som man, om man inte är rädd för att bli nypt väldigt hårt, skulle kunna kalla för "abstrakt film". Det vill säga att det inte i första hand gäller att förklara för tittaren var vi befinner oss geografiskt, om det finns någon huvudperson (utom tittaren själv – see what I mean?) eller om vi här får följa en förståelig händelseutveckling med sensmoral. Den här sortens rörliga bilder följer känslostämningen, de försiggår inuti, och oron och ensamheten är påtagliga, snarast övermäktiga krafter.

Efter hand nöjde jag mig inte med lager på lager av ytstrukturer och drivande stillbilder, utan slogs av idén om en maskerad gestalt som, om det var en vanlig film med uttalad dramaturgi, skulle ha befunnit sig i utkanten av handlingen. Den är ingen huvudperson, utan den som hela tiden finns med strax bredvid, och desperat kämpar för sin ovidkommande överlevnad. För som sagt, den egentliga huvudpersonen i den här sortens film är du som tittar på den.

Jag och bandets representant hade också enats om att engagera en skådespelare för att delta som Den Redan Smittade, som genom att inte ha något att förlora utgör ett så mycket större hot. Efter att ha lyssnat på Mattias Alkbergs låttexter började jag höra en berättelse om en sönderfallande familj, och så småningom tog detta parallella tema form, om en sorts kamp mellan en kvinna och en man. (Om du råkar känna Mattias, så säg inte till honom att jag har skrivit det här, för jag vill gärna ha kvar alla mina tår.) Det var inte avsiktligt, men när den tolkningen blev möjlig, kände jag att den fördjupade den något röriga och dunkla filmberättelsen. Och därför begav jag mig djupare in i den leriga källaren…

Ungefär såpass mycket tror jag är lagom att säga om filmen innan du har sett den. Och se den får du göra precis nu: var så god!

Men ingenting tar slut, någonsin

Så året börjar i tilltagande takt skrynkla ihop sig och skrumpna bort, bland de mörkaste och mest brådskande av dagar. Oh well. Det har varit ett ganska kämpigt år, och jag har nog ägnat mer tid åt att beklaga mig än jag borde. Det är sådär, fortfarande ibland. Idén att jag skulle kunna, borde kunna vara oändligt tålmodig och tillitsfull. Aldrig tvivla på att det jag gör duger. Om det inte ser ut som om andra gör samma sak, är det för att de lyckas dölja det.

Jag är fortfarande vid liv, jag har fortfarande någon som älskar mig, jag är ännu inte helt utfattig och det dyker upp nya förfrågningar och uppdrag och tokiga idéer som ber om att förverkligas. Världen utanför är ovanligt skrämmande. Men glimtarna finns. Vi lever. Inget försök är förgäves. Det finns en mörklagd hamn. Just… keep… breathing.

Det duger inte

Inget stipendium i år heller.  Jag hade hoppats så innerligt. Det hade varit en chans att ta nästa steg, att få göra något av glädje, intresse och nyfikenhet i stället för av stress och rädslan för att få slut på pengar.

Det är den senaste i en rad motgångar. Det blir svårt att glädjas åt mina vänner som får pengar och chanser att skapa. De gör jättebra saker. Jag borde ge upp. Jag känner hur jag driver längre och längre bort från vad jag upplever som "konstvärlden" där alla kollegor, alla diskussioner och framför allt pengar finns. Jag känner allt starkare att jag inte hör hemma där. Och jag har för lite självförtroende för att skapa en egen konstvärld. Jag skulle kunna göra så mycket, men jag hinner inte. Jag måste göra det jag får betalt för först.

Den riktiga Ludwig bryr sig inte om pengar eller berömmelse utan skapar bara fantastiska saker efter eget huvud. Men jag är inte han. Jag har inte varit den personen på länge. Jag går till ateljén varje dag men jag gör bara bilder åt andra och allt är bråttom. Jag hinner inte hämta andan. De korta stunder jag hade kunnat ägna åt egna påhitt förspiller jag.

Andra gör succé och får göra nya spännande saker. Jag halkar tillbaka till ruta ett hela tiden. Jag tar mig inte framåt, utvecklas inte, har inget utrymme att experimentera. Jag tycker synd om mig själv, förlorar mig i ovidkommande detaljer, sviker min övertygelse, längtar efter utbyte och inspiration, längtar efter att göra något nytt. Men jag har inga pengar, och följaktligen inget utrymme att experimentera eller skapa bara av lust.

Det här är ingenting konstigt och ingenting ovanligt. Andra har mycket mer att kämpa med. Andra är ensamma eller sjuka eller förtryckta. Jag har ingen rätt att beklaga mig.

Jag hade bara önskat att få andas ut en liten stund. Nu blir det inte så.

Varje dag kommer inte att vara så här. Nya ledtrådar kommer att dyka upp. Men idag är allt omöjligt.

Du är sämst.  

Du är sämst.  

Tröska min teckning

Nästan varje dag ägnar jag utan att vilja det en stund åt att skämmas för allt jag inte hunnit påbörja, genomföra och avsluta än. Och allt jag inte gör varje dag, exempelvis att ringa en kompis, laga mat, motionera, marknadsföra mig. Livet brukade inte leverera dagsfärska krav på det här sättet, men stressen gör mig känslig för omvärldens blandning av framgångsängslan och förhärdad desperation. Och jag misstänker att jag av olika anledningar drar mig undan mer än förut. Det är jävligt onödigt. Men lika lätt som det är att ge sig själv en extra spark i ansiktet, lika svårt är det att övertyga sig själv om att man duger. Att det är värt att fortsätta försöka. Att bara göra något litet, att skapa något som inte fanns där förut.

Den här jävla årstiden.  

Husen vrängs mot sin avigsida, som så ofta i rötmånadens efterdyningar.  

Husen vrängs mot sin avigsida, som så ofta i rötmånadens efterdyningar.  

Höstens glädje och sämsthet

Jag fick inget stipendium i år heller.  

(Det här var en anteckning jag gjorde i höstas och lät bli att publicera. Jag var fattig och stressad. Det är bättre nu.)

Att få se ens bilder bli något nytt

Antingen vill man bli sedd genast. Eller så vill man bli ihågkommen. Antingen få leva i det ljusa färggranna nuet så länge som möjligt, eller få bli en klang som genljuder långt efteråt. Jag vet inte om det gäller alla människor, men jag misstänker att det gäller alla som skriver eller ritar, sjunger eller på annat sätt får bråka med idéer om att vara en skapande person. Att bli berömd kan vara praktiskt eftersom det ibland leder till fler roliga jobb och färre tråkiga (det är åtminstone avsikten, vad jag förstår). Du som skapar, vill du bli känd? För att bli sedd, kanske ihågkommen efter din död? Eller mest för att slippa ta ett hederligt arbete?

Kufar – Flying test

Jag vet inte vad jag själv skulle svara på de frågorna, och jag har hittills varit nöjd med det. Vad jag däremot känt tydligt är hur glad jag blir när mina bilder betyder något ordentligt för någon, att de är värdefulla, att de går att ha till någonting. Att teckningar och målningar som jag tillverkat blir en angelägenhet för någon annan ute i världen.

För det behöver verkligen inte vara så. De bilder som jag tycker borde finnas måste ingen annan känna omsorg för. Det är ingen rättighet att få dela upplevelser, bara tur.

Greetings from Umeå! av Richard Carlsson, Niklas Lögdal och Philip Calissendorff

Det här var långt tillbaka, i våras. Jag blev inbjuden av den smarta och ytterst vänliga Karin Danielsson Öberg att delta i ett projekt på Programmet för digital medieproduktion. Studenterna skulle få bläddra igenom min hemsida, hitta något de gillade och göra något nytt av det. Jag tyckte det var en väldigt bra idé och var väldigt nyfiken på vad resultatet skulle bli.  

Kufarna var ojämförligt mest populära. Många studenter såg dem som påhittiga men något oförsiktiga kaosagenter och lät dem färdas obehindrat mellan dimensioner, experimentera med olika färdmedel, erbjuda nya problemlösningar och hälsa välkommen till Umeå efter kollapsen.  

Kufar trotsar kvastfysiken av Pontus Andersson, Hanna Johansson, Anna N Axenstig, Victor Nilhwing och Irja Nybrand.

Jag tror fortfarande att det inte bara är den smickrande situationen som gläder mig. Det är väldigt roligt – och förvånande – att bilder jag har gjort kan tjäna som inspirationskällor för andra, yngre, betydligt kräsnare människor. Men jag anade också något annat i det, något som jag knappt får kläm på. Jag tror det är känslan av att innehållet i bilderna, själva idématerialet, är något vi kan dela på. Och att det är – ska vara – något föränderligt.

Kufstruction av Andreas Berglund, Felix Magnusson och Fredrik Stöckel.

Jag kan försöka kopiera verk av konstnärer jag beundrar, och med mycket möda kan det bli likt (men oftast när jag försökt händer något oförutsett under arbetet, som leder det åt ett annat håll). Jag kan försöka lära mig en stil.

Men något annat, och mycket roligare, är att använda (somliga skulle säga stjäla) samma idé. Anledningen till varför man gör en bild. Eller metoden för hur man kommer fram till hurdan bild man ska göra. Eller verktygen för att applicera färger och former på en yta. Eller att bara teckna mellan klockan tre och sju på morgonen, eller att sjunga medan man syr.

Kufar firar apokalypsen av Mattias Skalimowski.

Jag tror inte det är meningen att det här förfarandet att “skapa” något ska innebära full kontroll. Jag tror också att det egentligen handlar om att omforma och kombinera tankar och material. Vi “skapar” inte, allt finns redan, däremot sorterar vi om saker och sammanfogar andra hörn med varandra. Jag har sagt förut att det att göra konst handlar om att hantera det som inte går att hantera, och den ledtråden känns fortfarande varm. I skrivprojekt tillsammans med andra, där man turas om, har jag upplevt stark entusiasm eftersom det när man börjar arbeta redan finns ett bearbetat material att utgå från: färskt, rått, rader och stycken som inbjuder till en andra knådning. Här, ta mina saker, bygg om dem till nya saker. Alla får rita kufar, de är sina egna och låter oss skymta dem som hastigast.

Jag tror att jag själv lärt mig mycket genom fruktbara missförstånd, lyckosamt oinformerade omtolkningar. Vi kan aldrig helt förstå varandra. Men det innebär också att vi kan hjälpas åt att förstå.

När jag tänker på det, känns det som om det är hela grejen.

Aprils hastighet

Att man inte ska få skapa episka, högtidliga naturfilmer utan att katterna kommer och gör Benny Hill av alltihop.  

Att få besök och prata om sig

Jag fick besök av den oerhört trevlige Jakob Wesslund, som ville intervjua mig eftersom jag är konstnär och illustratör. Det var ett roligt samtal. Nu har ju jag inte någon prenumeration på Folkbladet, så jag kan inte överbrygga betalväggen. Men någonstans där bakom finns jag.

Konstnären skymtar här på en liten webbyta.

Konstnären skymtar här på en liten webbyta.

Att spänna upp papper

Det är en ytterligare grad av risk, koncentration och ansamling av… oro? prestationskrav? idioti? när man spänner upp ett akvarellpapper innan man börjar måla på det. Det var ett tag sedan. Jag finner mig, lite överraskande, i en avsikt att göra bildtillverkandet lite svårare för mig själv. Det är roligt. Och skrämmande. Och naturligtvis fruktansvärt farligt. Bra morgon. 

Det här är alltså inte masonitskivan som är böjd, utan pappret som sliter i den.  

Det här är alltså inte masonitskivan som är böjd, utan pappret som sliter i den.  

God dammit. Även igår var jag här och försökte hela dagen utan att få något gjort. Men kanske visar det sig att det var behövligt gnissel och tvekan inför en betydligt soligare och medgörligare dag. Innan lunch kanske vi vet.  

Lördag nära kaminen

Jag har någon sorts oklar tanke om att jag måste hitta på något alldeles nytt. Gärna helt skilt från allt jag gjort tidigare. Och vad gör man då, när det är helg i skogen och alldeles lugnt? Då sitter man i stugvärmen och ritar dödskallar.  

Februari fast höst? 

Februari fast höst? 

Här använde jag en förpackning med sex pennor från Letraset som heter Tons de Chair, vilket är franska och betyder korvfärger.  

Oklar produktivitet

Ja du. Här sitter tecknaren i sin lokal och får skumma idéer. Det är lika roligt som ansvarslöst. Det kan leda till rent häpnadsväckande konsekvenser, om det blir något, och det kan visa sig vara ett formidabelt slöseri med tid. Men jag hittade i alla fall en användning för det där svarta ritblocket jag tyckte det var en bra idé att köpa.  

Of course there will be.  

Of course there will be.  

Nothing to see here. Uh-uh. Move along now. 

Nothing to see here. Uh-uh. Move along now. 

Färgens läggning

Det är en onsdag i februari och var gör man då? Då krånglar man med en maskering i Fotoshop och lyssnar på skräckmusik. Kaffe? Tack.  

image.jpg

Som jag sätter färg

Jag försöker bli klar med en omslagsbild. Det är väldigt roligt, men jag har ingen aning om var idén kom ifrån.  

image.jpg

 

Det varsamma plitandet

Nu är det nytt år och jag gör ideliga försök att plötsligt bli alldeles fantastiskt flitig. Trots alla anledningar att lägga sig ner och ge upp. Världen är verkligen jättekonstig. Även här i södra Västerbottens kustland.

Här har jag plötsligt lagt upp en massa serier, som jag nyligen insåg att jag faktiskt både tillverkat och fått betalt för. Dessa omständigheter ger, erkänner jag, upphov till en viss stolthet. I synnerhet nu och här där allting är så osäkert och farligt och dystert. Och spännande. Och mödosamt. Och finurligt.

Noteras kan att vissa av serierna har redigerats en pytteaning sedan respektive publiceringstillfälle. Det gäller i första hand rumslig logik (vem som sitter var, dörren är till vänster i stället för höger, sådär stor är väl inte en vanlig kaffekopp), som jag i brådskan att rita färdigt missade innan. Det finns en viss skojighet i att tillverka bilder under tidspress, och hittills har det funkat (nåja) för mig, men jag rekommenderar alla som känner sig hugade att hitta på en deadline en vecka innan varje verklig deadline. Yeah, like that's gonna help.

Nämnas i detta ärande kan också att serieföljetongen Annorstäderna innehåller ett flertal logiska och rumsliga felslut, men att det beror på att berättelsen utspelar sig i vad vi skulle kunna kalla för "kaotisk terräng." Kram på dig!

Konstkväll med trevnad och lotteri

Jag blev inbjuden av Böle herrgårds konstförening att sälja dem några verk att ha som priser i det stundande konstlotteriet, samt komma och äta, samt prata om min konst. Det visade sig bli en förtjusande afton med gott om torr- och våtskaffning. 

Vi ser noga till att göra slut på all välkomstdrink. 

Vi ser noga till att göra slut på all välkomstdrink. 

Förutom mitt synbarligen uppskattade anförande berättade Birgitta Ricklund – möbelsnickare – och hennes son Per Elof Nilsson Ricklund – bildkonstnär – om sina respektive arbeten. 

Birgitta Ricklund förtäljer om sina sinnrika stolar. 

Birgitta Ricklund förtäljer om sina sinnrika stolar. 

Konst lottades ut och vinglas tömdes fryntligt. Vid mitt bord diskuterade vi bland annat kusinmängder och kaffeostens gnisslighet. 

Per Elof Nilsson Ricklund berättar om hur målandet kan leda till Italien. 

Per Elof Nilsson Ricklund berättar om hur målandet kan leda till Italien. 

Annika förklarar för den ätande hopen hur konstlotterier bör arrangeras för att inte orsaka skoskav. 

Annika förklarar för den ätande hopen hur konstlotterier bör arrangeras för att inte orsaka skoskav. 

Det var en på alla sätt glädjande afton. Jag besöker gärna fler konstföreningar och äter upp deras mat. Hör av er!

Brådskande småtimmar

Att det ska ta sådan jävla tid att rita serier. 

Allt detta täcks av ett lager kaffe och kallsvett. 

Allt detta täcks av ett lager kaffe och kallsvett. 

Att lära någon att rita

Det är naturligtvis fullständigt omöjligt. Ingen kan lära sig rita. Det finns inget sätt att lära sig någonting. Man bara gör det, och så är det färdigt. Sedan är allt slut.

Men förutom det, i alla fall, fick jag idag återigen leda krokiundervisningen på Umeå Konstskola, och det var lika rofyllt och glädjande som det brukar vara. Studenterna var duktiga, det vill säga, ingen svimmade eller kräktes (vilket alla som tecknat kroki vet är den normala reaktionen efter att ha hållit i tre timmar) och modellen gjorde ett bra jobb. På slutet spred vi ut allas teckningar över hela golvet, vilket av någon anledning är en väldigt rolig sak att göra. Och nu är det fredag och jag vet inte vad, men jag lovar att kolla. Kram!

 

Idog linjeanhopning under pågående. 

Idog linjeanhopning under pågående. 

Att lära ut bild?

Jag har ingen aning om vad jag sysslar med, och vi har nästan inte hunnit med någonting över huvud taget, men studenterna som jag har undervisat under två veckor verkade glada och tyckte att det var tråkigt att jag slutade. Bra så. Det är trots allt september och världen fungerar inte, som vi vet. I morgon är det val och jag (har röstat: ja) är mest av allt intresserad av att gömma mig. Min förmåga att hålla omvärlden utanför är minimal. Jag anfräts av allt. Koncentrationen är obefintlig. Bara Emma, oväsen och kaffe tröstar.

Men okej. Det är för lätt att hemfalla åt missmod och klagan. Jag ska snickra något. Allt ska bli färdigt. Så småningom. 

Vi satte upp våra bilder på väggen och det kändes bra. 

Vi satte upp våra bilder på väggen och det kändes bra.